Gustav Brusas Erinringar

Här kommer ett utdrag ur (ljud)boken Gustav Brusas Erinringar. Helt slumpmässigt klippt ur den 1548 sidor långa samlingen av dagböcker, som jag skrivit under hela mitt vuxna liv och redigerat i och med detta verk.

“Jag vacklade till med cykeln och tog mig ner till min seitasten som låg som ett ateljerbord mellan de yttersta låga raukarna ut mot havet. Jag lade upp mitt block, grävde tag i penslar, målarskrin och vattenkoppar. Himlen var ett vidunderligt hav av cirrus, som växte som glogerorglar ur varandra, ymniga födslar av svulmande kyrkorglar med krumma pipor och fraktal design. Snabbt föränderliga spiraler av isskyar skruvade in sig i atmosfären och jag var inspirerad. Den första målningen klarade jag av att avsluta i tid. Den tror jag överlevde som m-verk, kanske med någon skärpning av konturen med en grad mer grått. Men den andra överlevde alltså inte. Man kan inte, som man kan med oljemåleriet, börja om på en akvarell. Det är bara att inse när katastrofen har inträffat och byta blad. Möjligen kan man skriva om saken på nytt. Göra orden violetta och gula och låta tanken virvla över stridsflygplanen och läsa Harry Martinsson. Utsikt från en grästuva. Där han ger sin syn på mikrokosmos, där han ser de olika insekternas rovgirighet, men också skönhet och han ser de insekter som är alla blommors vän och inte gör någon någon skada. Jag passade på att också läsa hans Passad, som kom ut vid krigsslutet, och som på ett vidunderligt sätt undertrycker fem års fasa och nämner blott Svårmodet - nöter inte på glädjen! Jag tog in hans Cikada – här satt konung för en dag här satt konung utan land! Jag tog Vagnen Längs ekots stigar. Det verkar som jag förstår honom precis. Vårt språk är lika lika varandra som Janne Strinnholm och Dick Gyllanders är i norrlandsjazzen, men med fundamentala rytmstörningar. Kanske den som gör hela showen. Det norrländska språket – konstnärsspråket – har konnotationer och associationer till vildmarkens många olika dialekter. Sommarlängtan. Längtan efter ljus. Längtan efter exklusiva möten mellan fåtalet vandringsmän och odalskvinnor. Oron i den storstadsträngsel där vagnen hade rullat in – efter stridsvagnarna kom den demokratiska belöningen till alla svenskar – vagnen. PV 444, Volvo Amazon och alla de andra amerikanska och europeiska vrålåken. Oron kom med allt mer avancerad infrastruktur för Vagnens bästa. Harry Martinsson var en förtvivlad och uppgiven åskådare av dess makt över makten – politiker och finansfolk. Alla gick de Vagnens ärenden. Så som de gick rörmockarnas ärenden, i sann socialdemokratisk anda, och lagstiftade om att alla svenskar skulle ha vattenklosett – som om det rådde samma förhållanden i Vällingby som i Järkvissle. Urbaniseringens lagar skulle gälla även i Lekvattnet och Muodoslompolo. Vagnen skulle ta sig fram till yttersta skogsby och högst belägna bosättning längs hela den Skandinaviska Kölen – kalhyggen och asfalt var dess signatur. Människan visade sig som våldtäcktsman och kapitalisthora, som skogsindustrialist med maskiner som efter det att hundraårsskogar skövlats plöjde marken och destruerade myriader boningar för skogens vilda djur. Estetiken kan man inte ens tala om. Fulheten står bortom alla lingvistiska begrepp. Även om poesin då och då kan vara lika ful – något Per Erik Söder har försökt visa – med viss framgång. Bjarne Melgaard kanske också har lyckats som bildkonstnär och installatör. Längs ekots stigar, kunde jag gå, och min fader och moders generation talade genom Harry Martinsson och gjorde det med sorg i hjärta och själ. Med samma sommarlängtan. Han skrev med samma skönhet som han saknade den skönhet som försvann med de bägge världskrigen och som blev till dyrkan av Vagnen och ledde till omätlig rikedom för Standard Oil och Mercedes.

När jag minns mina somrar minns jag särskilt väl denna sommar när jag läste Harry Martinssons diktsamlingar, långt efter att jag börjat skriva ner mina egna erinringar och förstod att jag hade en broder som befunnit sig på samma breddgrad som jag och längtat lika mycket som jag till sommaren. Där kan man tala om full förståelse för de attraktioner som den nordiska sommaren skapar genom ett liv i skogar och vid hav, vid de långa ljusa kvällarna och den stilltje som råder efter dagens varma vindar. Augustistillheten, den eftertankens lugn som beredes plats av själva naturen, av heden och stränderna. Det gäller bara att ta platsen i anspråk och försöka nå fram till detta lugn. Det var inte alltid så lätt. Men när jag satt tillrätta på min sten och vred mig mellan målarblock och vattenkopp för att fånga dagsljuset, vågornas vita brott och klapperstensstrandens vita bågnad ut mot yttersta udden – nästan ett med horisonten kunde jag för ett ögonblick i sänder, se mig omkring och känna lugnet i ett tidsrum på 440 miljoner år, jag kunde se jurashaven lagra sina sedimentlager som sand i mitt timglas, vari måsarna skrek och tärnorna, vari furorna susade och vrängde sig på yttersta platsen mot havet. Jag satt i mitt timglas och målade, kände tyngden av ro och försökte andas djupt och komma vidare. Vidare i måleriet, till den farliga punkten när More is less, och allt snabbt kan förstöras. Jag fokuserade åter på färglådan, på vilken pensel jag ville bruka, om jag skulle byta till rent vatten eller gå vidare med alla de nyanser av grått jag led av att sätta ord på. Boktitlar smutsade mitt universum, som chemtrails och freoner smutsar det fysiska universum. Och på min seitasten gällde att styra undan från sammanbrottet, undergången och sodomismen, varför jag tog till Harry Martinsson och lenade min själ. En marterad lenar en marterad. En lider av berömelse en annan av ensamhet och så fick den som levde ro. Kunde slippa babylonska fångenskapen och istället känna doften av släken, av kådan från furan, känna vinden mot ryggen och solen mot kinden och se strandburgen bölja ut mot bronsåldersgravarna på St Olof.

Jag förstörde dagens målning men jag fick känna den geologiska tidens långsamma gång genom strandens egen berättelse. Min målning blev istället ett oroande minne, som ingen skall se förrän jag själv är borta. Men dagens målning nr 1 kommer jag att ställa ut nästa gång jag ställer ut. Var det nu blir. Burs sist och Kongsberg sedan? Ingen vet. Men den är tillkommen i ett närmast perfect time en målare någonsin kan komma. Nuc stans, målardans och målartrans. På yttersta kanten,  just där undergången är tuppfjätet borta och närheten till döden lika nära som närheten till livet. Så målade jag denna sommar och såg att jag kommit fram till Fåröljuset, att jag fått fram Fårös uddar i det absolut rätta perspektivet och allt detta fullkomligt utan andra redskap än de jag tog fram på min seitasten. Jag tog dem sedan i bruk helt på naturens egna villkor och litade till dogmen som menade att människan är en del av naturen och underställd dess oskrivna lagar.

Detta är mitt neo-modernistiska steg över i vibrationismens manifest, via minimalismen och klassisimen. Enkelt og greit.”

Så skriver jag om min måleriska utveckling, jag berättar till ackompanjemang av min jazzgitarr hundra timmar - memoirer, erinringar, hugkomster - jazzociationer, som berättar mitt liv, som artist, som tandläkare, som misslyckad affärsman och familjefader - äntligen fri att skapa - att visa att sann kreativitet existerar, att friheten att skapa är reell, oberoende av alla domedagsteser om tryckfrihetens död, om tankens fängsling, om tyrraniets födelse - om AI Hell and IoT Prison camps - om the Las Vegas Shootings - om västerlandets snara kataklysm - oberoende och fri skapar jag tankars flöden, filosofiska utfärder, finner Nietzsches syn på sig själv som den förste psykologiska filosofen roande, läser August Strindberg som ung rabulist och lär tänka Svenkt - bättre tiga än illa fäkta.

Jag berättar om hur jag drar mig undan med mina tre fäder - mina själsvänner - min biologiska pappa John, min andlige far Åke och min spirituelle far Bosse - och hur de var bästa vänner och hur jag blev deras bäste vän. I alla fall inbillar jag mig det, i mina erinringar, där jag också känner mig hemma i G IIIs hov och vid hans skrivbord, och jag lever mig in i min anfader Johan Gottlob Brusells liv och följer honom, där han rör sig i kungens vänkrets på Drottningholms slott - samman med målarkompisen Deprez, skulpturkompisen Sergel och sångarbrodern Bellman, samt poeten Spegel.

Jag lever mig in i och samtalar med mina tre fäder om hur G III tänker och tycker - han är lika mycket konstnär, som de konstnärer han hade kring sig - när han skrev hade han en vision av frihet, han såg de unkna lagarna från Stormaktstidens värsta lagrum om att det endast skulle vara frälset som styrde landet - och han steg till makten och började sin stora förändring av allt - absolut allt - frihandel och frihet var hans mission. Både som konstnär och konung. Han skrev en lång rad teaterstycken, operor och liberettos, böcker och essäer - han efterlämnade de så kallade gustavianska papprena - tusentals sidor - utkast och minnen, dialoger mellan vanliga svenskar - mer och mer pratade de svenska - svenskan var i underläge och all teater skrevs på franska när kungen var nytillträdd - all vetenskap var på tyska - och kungen förstod att detta var en elitisktisk förvridning - han ville ge tillbaka svenskan till svenskarna, så som Gustav Vasa hade gjort, och låtit prästerna predika på svenska - där de hundratals år enbart hade predikat på latin - över hela landet - i alla katolska kyrkor och katedraler - så gav konung G III svenskan tillbaka till folket och rätten att delta i landets styrelse gav han till dem också. Han förbjöd den elitisktiska orättvisan att det endast var de som var födda i frälset, adeln, som kunde komma i fråga i statens högsta styrelse - regering - och han skrev skådespel om svenskarna i provinsen, som samtalade om dessa allvarliga frågor - och han lät kloka fäbodstintor säga att det var förfärligt att man måste vara född adelsman för att kunna styra landet - det var fel - det måste ändras på - och publiken jublade - G IIIs skådespel var populära på landets alla scener - där har jag gjort besök inlevd i Johan Gottlob Brusell, min anfader, kungens närmaste man på Drottningholm, hans konstnärligt ansvarige - som bidrog till att lagarna reviderades, att smaken raffinerades och Swedish Grace gjorde sitt intåg i rokkokons världar av krökta former och förgyllenhet - välputsade och blanka ytor - Gustaviansk blev stilen och skönt naturlig - alltmer liknande sin kulmen i oljemåleriet under det sköna 1880-talet - när konstens realism var friskaste natur, ren och oförfalskad, grym men vacker., hård men skön - där var konsten ännu på 1780-talet fortfarande upptagen av orättvisorna i statslivet och kampen för frihet och jämlikhet - och G III införde en lång rad friheter i Sverige - vem som helst kunde bli finansminister, medelklassens begåvningsreserv frigjordes, frihandel var deras mål - allas rätt att handla med alla olika varor - där var kungen i tet när det gällde att erkänna USA, som en legitim statsbildning. I full frihet från anglosaxisk dominans och tullbeläggning, inte bara av the, utan alla varor. Tullverken var byråkratiska bölder, deras metoder hade brutaliserats i mötet med buccanerer och corsarer. Byråkratin som statsväldet hade att förlita sig på var enorm och kunde i vissa tider ta över bestämmanderätten helt - kungen var bara en lakej, en symbol, som ingen brydde sig om, men så jävlar anamma gjorde Gustav III statsomvälvning och hade stor hjälp av greve Toll för att verkligen ta tag i makten, samla samman alla Sveriges trådar och förstöra den byråkratiska makt som likt en förkvävande hydra hade vuxit ut över landet - “frihetstiden” efter Carlolus Rex död, var en tid när det militariserade Sverige, det totalt genommilariserade landets alla motkrafter tog över maktspelet från 1720-talet och framåt. Två hundra tusen män hade dött i slutfasen av det Stora Nordiska Kriget, hästarna var utmärglade och de hemmavarande ungdomarna var halta och lytta, antingen de var det redan före kriget eller blev det på grund av kriget. Det var bara den Karolinska Adeln som hade blivit omåttligt rik. Statens skulder gjordes till folkets egendom och dess ägodelar adelns. Detta ändrade G III totalt på med sin revolution uppifrån. Men det man inte så ofta tänkte på var hur mycket Gustav betydde för att vanligt folk skulle få en bättre tillvaro - att det var lugn och ro i bygderna, i småstäderna och ute på Drottningholm, han reformerade hela statsapparaturen och dirigerade utrikeshandeln och skrev lagarna och vilade aldrig en sekund. Han släppte in de ofrälse svenskarna till de högsta kretsarna i statsstyret och var ivrigt aktiv dygnet runt. To sig någon liten slummer här och där, under resorna särskilt, då kunde kungen ta igen förlorad sömn.

Hemma på slottet var det ständig aktivitet i författarlyan - han krävde obrottslig ensamhet där - och tog endast emot de närmaste - Brusell och Spegel och samtalade om konst och filosofi - där lade han upp planerna för de kungliga akademierna - där konst och kultur skulle stimuleras att utveckla sig - ärligen ur sin svenskhet - ärligen ur den jord där den grodde - i den Svenska myllan - längs de Svenska kusterna - skärgårdarna och älvarna - Sverige var kungens ömma kärlek - Svenskan var hans språk - och endast med diplomaterna var man tvungen att tala franska - eller tyska och italienska med handelsmännen. Men på teatern skulle man tala svenska - därmed basta. Och folket älskade sin kung för detta - teatern var stor den gången - då fanns inga ishockeyhallar - då var det teatern - ambulerande, mer eller mindre fast - commedia del Arte - i alla svenska städer - stora som små - teatrar - och de fick börja repetera svenska manus - inte bara kungens - också Olof von Dalins - och alla de andra - och det verkligt breda författarskapet tog sin Svenska början - med den illustra rad ordsmeder och berättare som fötts i Sverige med svenska som modersmål och livsglädje, inte att förglömma de få som lärt svenskan som ett andra språk - glädjen att uttrycka sig fritt på svenska - det var en sällspord glädje, som jag lärde mig av Gustavianerna och mina tre fäder och så växlar jag perspektiv - växlar århundrade - och erinrar mig mitt liv - sammanblandat med de liv jag kommit i kontakt med - i litteraturen - i filmen - i bildkonsten - i musiken, i livet utanför mitt mentala och cerebrala landskap…mer om detta allteftersom - - - jag sitter härmed live, i denna blog och berättar vidare - från det jag berättar i Youtube till hit - ett personligt flöde - en artistisk kontinuitet - med EM-snirklar (Elektro Magnetiska) ut i social media - på de plattformar som hyser en mångmiljardhövdad skara likasinnade - och de talar alla Engelska - och de vill ha google translate - och det kan dom få - varsågod - där gör konsten oväntade upptäckter, nya media, elektrifiering och nu digitalisering - från 1880-talets kamera till dagens sensorer - konsten är ny och spännande -

konsten möter arkitektrur och inredning -

konsten möter politik och politisk analys

konsten vill renässans -

som konstnär vill jag renässans -

personligen och konstnärligt idealistiskt.

Konsten är idealistisk - visar himmel och helvete - hon och han - djur och natur - demoner och gudar -

yin-yang-poler, som roterar som en EM-sändning från en fjärran gallax -

genom medvetandet -

jazzacossiations - när jag läser mina texter, eller improviserar nya, till jazzgitarr/sametrumma och ni kan vara säker på att konstnären är mer levande än död -

mer ande, dock, än materia - mer idealistisk än riktigt nyttigt

Jag ropade till alla mina poetiska vänner och tackade dem för språket - för hyllningen till vår kära Moder Svenska - ahhhh - du underbara, välklingande språkliga modersfamn.

Ack, du semantiska gudinna, du fonetiska och lingvistiska änglaskara - hur jag älskar dig - vad du än betecknar dig och de dina - du som bygger mitt medvetande med dina byggstenar och skapar bilderna av ord, som gör mitt liv stort och rikt - på Theatrum Mundi - där jag står nu, utan scenskräck, utan stage fright, och lugn som en filbunke kan jag tänka fritt - se hur Ali Baba expanderar med social distancing packages - och se hur Amazon redan är där - med WallMart och gänget - the Vultures and Casino Guys together with the MIC-circus.

Kuppen är genomförd - den nya tiden är inne - you are digitalized.

Internet är dess luft - digital air - och det förändrar allt - absolut allt. Medvetenheten - känslan av att vara människa - känslan av att dela världen - och ledningen av världen, a bling away, ett klick bort - ständigt möjligt att ge översta ledningen direkt info - global Enterprises with passionate leaders, loving their Company - där kommer digitalizeringen och blockchainteknologier att radikalt ändra alla spelregler - Jim Simons fann matematikerna, som ville sitt eget bästa - och skrev algoritmen för detta scenario - Byråkratin, the Deep State, The State ville något annat - och ekonomi har aldrig kvalificerat som äkta vetenskap på Universiteten - men nu är det NGOs som dirigerar det mesta på de akademiska fronterna - åtminstone i kära Sverige - privata kapitalet vill säga. Det varom man, inklusive undertecknad, har skrivit tjocka böcker om och spekulerat i och om och när penningen blir digitaliserad - blir man slutgilltigt digitaliserad, som världsmedborgare, som konstnär - som fredsksämpe - som älskare av Peace and Love - alltid på fredens sida - alltid neutral - i möjligaste mån - diplomatisk - se bägge sidorna av saken - där är två vid varje skiljsmässa - där är vinnare och förlorare - och rättvisan har en viktig roll i skapandet av den Svenska rollmodellen - egalitär och tolerant - men också med fundamentala krav på anpassning och beteende enligt acceptabla sociala mönster - du får ge fan i att tafsa - du får ge fan i att söla ner och snuska - du får ge fan i att stjäla i köpladan - du får se till att dricka och röka i enlighet med normerna på stället - bonnförnuftiga regler - sen gör vi vad vi vill - fläker ut oss framför skärmarna bakom fasaderna - innanför våra verandor och bryggor - skärgårdsbor - vi älskar våra holmar och skär, våra stränder och burgar, uddar och sund - vi är skärgårdsbor - och vi vet vad det är att vara hygglig och non invasiv - vi vet att hålla oss ödmjuka och bygga smått och försiktigt längs våra stränder - välansad är vår bästa värld - där naturen och kulturen möts i vördnad och ömsesidig respekt.

Sådan är jag och sådana är mina trenne fäder - violinisten John Brusa, konstmålaren Åke Cronvall och dubbeldoktorn i parapsykologi & metafysik Bosse Rodehn, som alla är med mig där vi sitter vid långbordet i köket på Lauters och spekulerar, skrävlar och skryter - överdriver, som pubgästerna i Dublins horkvarter, där skröt och skrävlade de på Rabelais vis - totalt frisläppt och burleskt - lossnade från alla borgerliga bojjor - in Lauters freedom and love of freedom…

-Tack, för att du bjuder in oss Gustav, hyggligt, det är inte alla som gillar att ha dödingar i hus, som gormar och domderar, kräver uppmärksamhet, den ena mer högröstad än den andra.

-Ja, jag skall fanimig få dig att överdövas - jag vrålar som Fred Flintstone Wiiiiiiiilmaaaa, så enbuskarna dör, fisken tappar sina fjäll och himlen sina moln och äskar min lägel vin.

-Då säger jag Aum. Och allt tystnar - och endast det avlägsna suset av en Lauterstall hörs över viken.

Så kan det växla i dessa mina erinringar, som jag kan hänvisa till har pågått genom tusentals sidor text och masserats av en språkmaskin och grafisk maskin - keyboards och mikrofoner och webcams - och konsten att vara medveten kan göras än mer bandbred - man kan syntetisera det man saknar själv - man kan gå i cyberkontakt med maskinerna omkring sig - man kan försöka finna rätta vägen ut - bakvägen.

Med full teknologisk vidd kan man lysa mot dödens grotta.

Men man kan också tänka tillbaka på sitt liv - och det är ju det att erinra sig betyder - jag har bestämt mig för att försöka erinra mig mitt liv, så länge jag är vid liv - och där framme finns ju inte något ännu att erinra - om man inte gör det otroliga och har precognitioner - som man kan ha - med ett fantasirikt bildspråk kan man måla upp framtida scenerier - vyer - och tala om Lagrange III -civilisationer - där man skapar artificiell gravitation - i torusar och roterande sfärer - där man bygger exo-stations in our own solar system - man kan med enkla ord beskriva panspermien - som Svante Ahrrenius gjorde - och man kan göra det med Wickramsinghe et al - tillämpande hela den vetenskapliga nomenklaturen - och man kan se när man hade fel och när man hade rätt - för fyrtio år sedan var det Hoyle och han som pekade på Istider, på Darwinismen och olika dogmer och ifrågasatte - där var sann kreativitet - där var varken marxistisk eller postitivistisk vetenskaplig dogm - där var bägge delar - där var både och och där var aldrig antingen eller…

-Rätt så, det var en av våra få dogmer - vi trodde på bägge - och lät alla sidor komma till tals - och vi lärde att världskriget fostrade ett sjukligt dubbeltänkande - den ena hjärnhalvan blev bortdefinierad för den andra - det kallades propaganda.

-Så tror jag också att det var - segraren såg ett och förloraren ett annat.

-Definitivt - och vems sida ser du?

-Jag stod på Churchills sida.

- Vem gjorde inte det?

-Jag, som den ende som lever av oss, vill säga några ord: hur krig slutar är sällan lätt att veta - vem segrade och vem vann är inte alltid lätt att veta - och när ni berättar om era erfarenheter genom kriget måste jag hela tiden tänka på vilka preferenser ni hade - och genom hela detta långa verk har vi diskuterat dessa skilda utgångspunkter - du var germanofil, du var anglofil och du var atlantid. Ni gjorde olika erfarenheter - Åke blev fort malaj och slapp att bli inkallad, evig pacifist - men en jävel på kasta diskus och stöta kula - Pappa John avancerade som underofficer och fann attraktiva militärområden att stanna kvar i - där hans hjärtas kära råkade gå i småskolärarinnehögskola - hans militära intresse av att försvara östfronten mot sovjetryssen har aldrig varit större, När Finland brann stod paret på en ballkong på Statshotellet i Haparanda och såg hur horisonten glödde i natten - de retirerande tyskarnas eld - där tändes min faders kärlek och där falnade elden av kriget - och de hade alla en speciell vinkel att beskriva saker och ting på. Jag lyssnade och lärde, både av mamma Ruth och pappa John - jag hörde dem som liten pilt.

När pappas bästa vänner kom blev det ett skrävlade och gudlös skämtan - vid stafflierna på Kynäs, i kantorbostaden i Lekvattnet - och ölkapsylerna smattrade och smällde.

-Du älskade att vara med när vi festade och berättade rövarhistorier för varandra - jag om hur det var på seminariet i Karlstad, Åke om senaste kursen i krokiteckning och Bosse om sin sista tur runt globen, Pappa John var inspirerad, han längtade i sådana ögonblick efter violinen, sin älskade fiol, och ibland grep han den och svingade sin stråke. Violin och stråke höll han efter som ett älskat husdjur. Fiollådan var under ständig övervakning. Gud nåde den lille spjuver som vågade sig på att i lönndom öppna locket och se vad det egentligen var som var så förbjudet. Ja, jag medger det, jag var nog närmast paranoid när det gällde denna tingest - jag lät dig aldrig komma när lådan, varken krypande eller stapplande på dina små knubbiga ben. Jag hade väl hela min uppväxts oerhörda försiktighet med tingen - den som uppstod av att man ofta gjorde dem själv - verktyg och instrument gjorde man själv ända in i tjugotalet - farfar Wilhelm gjorde allt till växthuset själv. Jag lärde mig att också ta hand om tingen - särskilt ett i vår familj ohyggligt kostbart ting - min violin. Den kostade en liten förmögenhet - hur namlös den är var - hur Mecka och Miksan, din farfar och farmor, fick ihop till handpenningen är en mer eller mindre orättvis gåta - jag har undrat vad min bror Erik fick, eller systrarna - de fick nog bara jobba hårdare; rensa landen, det var ett evigt rensande - vattnande och komposterande - så var det hönsgården - ägg för åtta familjemedlemmar och en dräng - det var ett evigt plockande och mockande - men jag fick cykla iväg till stationen, ta tåget till Stockholm och öva på min alltmer välklingande violin - jag bidrog andligen till deras välfärd möjligen - transaktionellt - vi såg på oss själva, som medelklass varken fattiga eller rika, rättvisa och orättvisa - och när vi äldre diskuterade våra olika uppfostringserfarenheter som unga och hungriga konstnärsjälar var du född och nyfiken, med när vi festade och berättade och skrek och skrattade.
-Jag älskade att krypa in i Åkes stora ylletröja och somna in bland buller och bång, sång och gudlös skämtan. Jag var trygg där - mer trygg än någon annan städes. Där ni var, var säkerhet. Det sade mig genen. Det sade mig mitt födslotrauma med trumpetfanfarer: du vill ha liv och rörelse omkring dig - det du depriverades från när du låg nyfödd i nordpolsnatten i Muodoslompolo och i enlighet med germanska seder - eller i alla fall Tyskt obstretiskt praksis´, när man lindade in de nyfödda i rena lakan och lade det fyra timmar hos modern och fyra timmar i egen säng, eller vagga.

Detta kalla mottagande i världen ville jag ständigt överkompensera. Jag längtade alltid efter närhet, jag älskade närhet - till allt levande. Vi talade om hur vi kunde vara varandras psykiatrar, Åke och jag, och när vi åkte till fjälls, han i sin kraftfulla ålderdoms späda begynnelse, pånyttfödelse som konstnär, och jag i min utdragna födsloprocess som konstnär - evigen klämd från alla håll - alltid på jakt efter nya motiv, att utmana min teknik med - och vi besökte Josterdalsbreen - vi njöt den krackelerande jökelns skönhet vid Bøjumbreen - vi såg den vid Finse, vi observerade den och målade den i Hardanger, vi förevigade den vid Svartisen och Nordfjord - vi kom varandra nära och låg nätterna igenom och diskuterade våra konstnärliga utgångspunkter - bägge födslotraumatiker av värsta sort. Vi hade 50 respektive 48 timmars utdragna fastsittningar att tala om - att försöka leva sig in i - och det gjorde vi på olika sätt - Åke och hans viceson Gustav och antog olika mytisk förklädnad - ibland som Eddans gudar och jättar, ibland som naturvetenskapens kategorier - ibland som personlig och ibland som allmän - födelse och konstnärlig pånyttfödelse - den utdragna pånyttfödelsen - den närmast panikångestartade önskan att skapa - att berätta - att måla och visa vad jag gjort - se vad jag sett - hör vad jag lärt - hör mitt instrument - men samtidigt gör er fria från alla föreställningar - jag är fri konstnär att berätta om mitt liv - om mina litterära upplevelser - mina personliga upplevelser att ha er som mina trenne fäder, ständigt vid min sida - nära och kära - och vi kan komma till tals, i medvetenheten, i flödet tankar och känslor - i min vardag - i mitt nu - medvetenheten - det är den jag vill ge litterärt bevis för - här sitter en medveten författare, konstnär och världsmedborgare och det är påskdagen 2020. Världen är i Lock Down - covid-19-pandemien har stängt medelklassens fritidsverksamheter - alla - på CNBC talar man om svårigheterna som väntar i U-länderna - där kommer det att bli verkligt farligt och eländigt - Melinda Gates talar, hennes man Bill håller långa handviftande utläggningar om att det kan ta 18 månader innan vi har ett vaccin och världen kan känna sig trygg - men då finns det tusen andra stammar coronavirus att beakta. Medelklassen är chockad - man får inte ens åka till vintersportorten och stugan - hotellen är stängda - alla idrottsevenemang nedstängda - medelklassens stora inkomstkälla - nöjeslivet - är nedstängt - inte en arena öppen - och på CNBC ljungar Bil Ackmans domedagsprofetsior. På Potus alltmer fokuserade presskonferenser gör medicinmannen “Lions Paw”. Här är vi. När Potus tweetar stiger oljepriset mest på kortast tid genom världshistorien. Xi har munnskyddet på och full kontroll - Vladimir sätter in rysk AI och digitaliserar sin maskin - gör förhandlingar med MbS - nu har skrämseln fått effekt - nu är västvärldens hyggliga medelklass lätt att knäcka - fredsälskarna - Olympismen går på ett ohyggligt nederlag - Olyjmpiaden i Japan uppskjuten på minst ett år - med oerhörda konstnader för alla inblandade - de som nu står med nya arenor - flotta arenor - och inte kan betala skulderna - och där ser vi det - ushury - de sitter i lånefällan - hur många medelklassare sitter inte där nu - och jag som pensionär och konstnär kan se detta med oro och klarsyn - men har kanske aldrig varit så ensam - vad är väl guld och gröna skogar mot hälsa och överlevnad - det är den det gäller - alltid - hälsan - sedan kommer västvärldens medelklass - sedan kommer analysen av hur gamkapitalisterna skrider till asätarfest - när casinokapitalisterna dansar i ruinen av Idrottsrörelsens urbana strukturer och arbetarklassen med ens blivit proletärer - arbetare och migranter förenen eder - och det sker i proletariseringen där världens dryga 2 miljarder fattiga slås samman med västvärldens nya proletärer och blir en fyrmiljarders proletärbest som tämjs av AI augmented supercapitalist Globaal Power.

-Undrar om du skulle kunna tala om detta i offentliga sammanhang?

-Som konstnär är det det ytterligare perspektivet som gäller - att se på nuet ur unik synvinkel - min egen. Att inte skygga för vad egna ögat skådar. Se dig själv - ecce homo.

-Du profiterar på undergången, får stoff till ditt konstnärliga skapande, det är något vi inte kan göra längre - eftersom vi är döda. Vi finns enbart i dig - levande Gustav - och du gör att vi kan komma till tals, det är du som ger vår medvetenhet sin färg och ton - med dina ord skapar du vår medvetenhet - våra tankar - och formuleringar - det är en fantastisk effekt detta har på din egen medvetenhet, den späds liksom ut i vår - vi som föddes på tidigt tjugotal och du som föddes på sent fyrtiotal - låter våra medvetenhetsbubblor fortsätta sina expansioner genom tid och rum - vi kommer tillbaka som ekon i din medvetenhet - du som lever - och fast vi är döda finns vi i dig - vi finns också i andra, men just i dig finns vi när detta händer - när denna medvetenhetsvåg sveper ut från sin Ecology L - från sin medvetenhets centrum - Point Omega - moi, jag, medvetenheten - och vi är i dig, som känner sig som ett jag.

-Helt riktigt - jag känner mig som ett jag, och jag vet att jag också bestämmer vad ni skall säga, jag är demonregissören, med det stora övertaget, jag lever. Ni är döda. Ni föll av, en efter en, först pappa John, på Stuxgården i Fårösund sedan du Åke, i Huddinge, ständigt i alarmtillstånd av hypokondriska lidelser, alltid i närheten av sjukhuset, som blivit stort som en hel stad och sist du Bosse på Big Island, Hawaii. Men ni lever i mig, i erinringarna jag har av er och pockar på uppmärksamhet - varje dag vill ni att jag skall låta er komma till tals - ni har också självklart en plats i min konstnärliga gärning - jag hör er ropa när jag sitter med mina övriga verksamheter vid skärmen - när jag lyssnar på Dr Wickramsinghe på cosmictusk.com och när jag läser Zerohedges och ICHs artiklar om världen och om covid-19 pandemin - eller läsar thelastamericanvagabond - och klickar på fredsmusik från fronten.

-Jim Morrison, menar du, som vi aldrig gillade. Vi ansåg ju att Beethoven var oöerträffbar - och vi enade oss i att generationsklyftan gick där musiken blev elektrifierad. Där fuzzboxen stod, där stod inte vi.

-Ja, vi enade oss om att vi var oeniga om musikens estetik.

-Men vi kunde prata om allt ändå - vi hade inte några tabun, vi hade inga hemligheter - och genom att ni var Pappa Johns bästa vänner, och jag ärvde er som mina bästa vänner kunde jag också få vetskap om saker på andra sidan generationsklyftan, som kanske inte är så vanligt tankegods. Jag fick liksom se in i pappa Johns liv, via er, via hans vänner och ni var ärliga, ni ville alltid väl - ni spred ert ljus över min biologiske fader - och jag såg hans konstnärliga kamp - naket och bart - svaghet och alkoholism - double bind.

-Det är ett starkt begrepp, etablerat av Gregory Bateson, och det är något man känner på i kärlek och hat. Vad jag än gör är det fel - tackar jag ja är det fel tackar jag nej är det också fel.

-Projektioner och omedvetna kraftspel - där ens öde inte beror av en själv - ens handlingar - utan av förutfattningar - modern förväntar sig en viss reaktion - ett visst beteende - och skapar det i sin observation.

-Låter komplicerat. Kan du inte förenkla litet.

-Ja jag kan ju ta mig själv som exempel; när min hustru EK sa att det nog var bäst att jag slutade dricka, annars, och jag gjorde det - och hon tyckte jag blev så tråkig och asocial att hon ville skiljas. En typisk double bind - jag gjorde som hon ville men hon hade (omedvetet) redan bestämt sig - hon ville skiljas och tog till det urgamla argumentet; sluta drick.

-Och du slutade dricka, men hon gick i alla fall. Stackare, hur känns det nu då?

-Konstnärlig pånyttfödelse. Ingen tvekan. Jag är nu fri att skapa - fri att ge mig av på tankens himlar - på dess hav och i dess grottors djup. Jag försöker att tänka mig en ny studio på Fårö och ett nytt liv i ensamhet på ön. Nu kommer jag att kunna sitta på min Lauterstrapp och jag kommer att kunna berätta om er och låta er komma till tals, så läge jag är frisk och pensionen landar på mitt konto - så länge jag har konstnärliga drömmar och visioner - ideer och hugskott - bild och dikt.

12042020

Jag vaknade och sträckte ut min högra arm, grep laptopen och slog upp skärmen och var uppkopplad - klickade i förbifarten, det var verkligen tillfälligt - beroende på vad man sett tidigare på Youtube, radar förslagen upp sig efter varje video och den känsliga tuchplattan klickade igång en resa genom Danmark jag aldrig sett maken till - Peder Mørk Mønsted - realist - oljemålare - de första storverken gjorda redan under det gyllene 1880-talet - Skagenmåleriets tid, det ljusa friluftsmåleriets tid när friheten uttrycktes i den fria naturens språkdräkt - och friheten var skön, skönheten var fri och så kom en lång rad bokskogar, gamla bokträd, välvuxna, från den gamla Europeiska tiden - rester av storträdstidens träd - upptorkande vattendrag på Fyn, Jylland, Langeland, solglansen i dess stilla vatten, solnedgångarna verkliga ljusfester - mästerskapet fulländat - i några särskilt lysande verk - där oljemåleriets magi får spela ut i full perception - hela spektret av optiska våglängder. Min påskspleen och weldtschmertz lindrades - jag reste genom Danmark i början av nittonhundratalet - jag fick en resa ända fram till början av 1930-talet, genom det borgerliga Danmarks underbara trädgårdar, med en blomsterprakt av guds nåde, spaljeer, rosenbeklädda kalkväggar, estetiska mästerverk - de danska kvinnornas konst - att försköna och förädla i hortonomins riken - blomsterflickorna vilade på Peder Mørk Mønsteds bilder - alltid i bakgrunden, sällan någon dräng eller arbetare synlig - det är Naturen som talar, som gör sitt ord hört, bröstar upp - ekarna, bokträden, alar och aspar - de stora lövträden - Danmarks sista stora skogspartier - där målade Peder Mørk - där ställde han upp sitt staffli - där stod han i många dagar, i olika väder, där gjorde han resor till sydligare länder - målade i Nordafrrika - men längtade alltid hem till det lummiga Danmark, såg dess sista stilla vattendrag - med de stora lövdträdskronornas speglingar han målade de danska vinterlandskapen - med rikliga snövintrar - han målade vintervägarnas hjulspår och spår av hästhovar bättre och mer uttrycksfullt än nåon holländare - i kontrastverkan mellan svart och vitt. Där är ett djup med luftperspektiv som får en att andas efter luft - ta ett djupt andetag - jag hisnade i sängen - där jag låg och avnjöt denna resa genom det tidiga nittonhundratalets Danmark. Torvtakens robusta skönhet - med dess alla variationer av färger och nyanser - mer eller mindre nedbrutna av väder och vind - torven och halmen - agen - hållen på plats med en nokk av stockar - korta huggna stockverk - och den murade skorstenen - murarkonstnärernas krona - målarna respekterade hantverkarna på denna tid - det är uppenbart - några få bilder från havet - nästan uteslutande bilder från Danmarks inland - det som idag torde vara blott en museal kvarleva. Som den vilda barrskogen är det i Sverige - våldtagen av skogsplogar - som plöjer upp efter kalhygget - fläker sönder allt - absolut allt - och kallar det skogsvård.

-Du växte upp i Storskogen - i Kubergskogen - Finnskogen - i Lekvattnet - och var väl bland de sista som fick växa upp där vid Storgrana, Europas största gran, där också en av Europas största tallar växte - gunstiga förhållanden. lagom mycket nederbörd - rikligt med hyperit i berggrunden - och du älskar Ivan Shiskins ryska målningar av den Ryska taigan och har fått en ny trädmålare i Peder Mørk Mønster att älska på gamla dagar.

-Ja, internet är fantastiskt - när jag växte upp i skogarna längs Rottnaälva fanns inte detta - då såg man en Arne Sucksdorffilm på Biografen Stjärnan i Torsby och så gick det flera år till nästa film. Mediautbudet var sannerligen mycket mindre den gången - någon enstaka Åsa-Nisse-film i Hemvärnsgården - och man använde ögonen att se i skogen med - när man gick för att fiska laxöring i Prästbäcken och Runnsjöbäcken istället - man synade motspelarna på hockeyplan och försökte lura av honom pucken istället - man såg tillsist the Fugitive och Perry Mason. Men inte förrän interrnet kom - ändrade det sig radikalt - då skedde det något - ett kvantsprång togs - som legat och pyrt sedan elektriciteten kom och kameran - ungefär samtidigt - mot slutet av 1800-talet - och där kom de fabulösa realisterna bland oljemålarna och så de lika fantastiska abstrakta expressionisterna - som dekonstruerade oljemåleriet och gjorde som Basquiat till sist - dödingskallar av saken - med pueril genialitet - med infantil rabulism - med utanförskapet som vapen och verktyg. Endast utanförskapet kvalificerar detta barnskolekludd - antitesen till det skolade målandets alla regelverk - revolutionär konst - där Velasques gjorde revolution, eller Rubens - märktes det inte så mycket, som när Cobragruppen i Danmark lyckades göra Peder Mørk Mønsteds verk till nattståndna museiverk över natt, och blåsa till krig mot borgerligheten - medelklassen - och dess utdaterade smak - revolutionerna kommer och går - och ingenstans ses de så klart som i måleriet - de finns också i litteraturen - de finns hos Nietzsche, den första psykologiska filosofen - och han blåser till kamp för övemänniskan, den högre människan - som i hans tappning är oförvägen - kommer från fjällen och talar nere i dalen - går från dalen upp i fjällen och talar där - gör reda för sig hur det förhåller sig på bägge sidor om gränsen - mellan akademi och barbari, mellan konstruktivitet och destruktivitet, mellan oljemåleriets yttringar - och möten med andra måleriska tekniker - där är överskridningar av gränser - där är omärkliga revolutioner - där är Bach som skriver musik så det inte märks att revolutionerna rungar och dånar förbi åt andra hållet du färdas i hans musik - där är måleri som trotsar förnuft och öga, som Dalí under en relativt kort period mästrade - och som Picasso också gjorde i sitt 30-talsmåleri - där är sedan Liljefors, Larsson och Zorn, med sina bästa dukar och vi har ett rikt inre - en cyberskatt att njuta av - konstverken lätt åtkomliga på internet - gallerierna står vidöppna - det är en fröjd att vara konstnär - att kunna röra sig över nätets alla konstscener - att kunna komma ut på hällarna och se hällristningarna - att komma in i grottorna och se grottmålningarna - att se hur arkeologer och astronomer arbetar tillsammans - göra videos om sina observationer - som Chantal Jegues Wolkiewiez - som ser stjärnbilderna i i de franska grottorna - med stjärnhimlen som den var för 15 000 år sedan när Deneb var polstjärna - hon ser hur grottorna lystes upp vid sommar och vinterstolståndet - vid vår och höstdagsjämning - och fler och fler berättar om hur forntidsfolken såg på himlen - och på Nazcaslätten visar man hur stjärnhimlen såg ut - och kunskapen om stjärnonr och planteter var stor - och global.

Martin Sweatman och gänget i Comet Impact Group är idoga kämpar för att visa till hur Yngre Dryas ohyggliga katastrof kan förklaras med nedslaget av Meteoritströmmen ur Taurus för 12 880 år sedan - plus minus femtio år. Man ser platinaspiken i Grönlandsisen - man daterar The Black Math - man kommer närmare och närmare de vetenskapliga sanningarna och de statistiska sannolikheterna för att Jorden slogs in i en förvärrad Istid av en meteorit - en hel ström av meteoritdebris - kanske i flera stora och mindre vågor av nedslag - eld från himlen - kanske också när istiden plötsligen tog slut, trettonhundra år senare - och temperaturen steg med 10 grader - globalt, i snitt - en oerhörd värmechock - som smälte den gigantiska inlandsisen som täckte nordkalotten - på några korta århundraden - med katastrofala översvämmningar, med början för 11 600 år sedan

-Det har du skrivit mycket om genom hela din litterära gärning - och jag har haft förmånen att få upplysa dig om vissa detaljer i den Atlantiska undergångssagan.
-Jag är dig djupt tacksam för att jag fått lyssna till dig - att jag fått vara dig nära - och hört dig berätta - om hur du kommit fram till insikter om varat och varthän, du var min spirituelle fader och du lärde mig läsa min gen, som man läser spåret i en vinylskiva med en diamant - eller spåret i en hårddisk med laser (fotoner), elektroner eller protoner. Detta är givetvis endast en metafor för en fantasins modell av “läsandet” av DNA-molekylen - alphahelixen - men jag tillämpar denna fantastiska läsning när jag forskar i Gustav Brusas erinringar - hans minnen - vad är de? - är de kött eller ande? - är de nervvävnad eller elektromagnetiska fält?

Fantsin tillåter mig att konstruera en “maskin” som läser epigentetiskt vad som finns registrerat i DNA-kedjan - den mamma Ruth alltid talade om - “kedjan” - släktled efter släktled - den som höll världen samman - den som gjorde att var och en förstod världen - som hörde till denna kedja - far och mor lärde dig att se och att förstå världen - de är din barndoms gudar - straffare och belönare - och du bygger på ditt födslotrauma din person med deras bistånd - förklaringar- lärdomar - fördomar och kulturella begränsningar - och potentialer - det är psykologins kindergarten och framför allt dess perinatala kunskaper, som med Stanislav Grof har vuxit och blivit till en oas av holotropi för avantgardistiska psykologer och människokännare.

Födslotraumats betydelse för danandet av personligheten kan inte nog poängteras - och när jag läser min gen med min imaginära metod - med min meditativa metod - ser jag detta mycket tydligt och förundrar mig över hur litet som finns skrivet och diktat om det genom inte bara psykologins historia - utan också genom konstens historia - och förhistoria - den vi med internet har förmånen att kunna se in i - fotografer och videoartister delar med sig - vill berätta - drivs av denna okuvliga lust att förtälja sina rön - se vad jag har sett - se vad jag ser - och var med i min medvetenhets avantgarde - på vågtoppen - kom surfa med mig - bli med när jag tänker - fritt - när jag erinrar mig, vad jag Gustav Brusa varit med om - vad jag är med om - nu och här - hur covid-19 karantänen gör mitt liv till vad det var innan - fullt av berättelser - fullare av berättelser - sprängfullt av berättelser - språket skenar - gallopperar - går i revolution, går i tusen bitar - och så samlas fragmenten samman som en flock flyttfåglar - och bildar tydliga former - sammanhängande mening - hör min sång - den hänger samman med mina föräldrar - mina förfäder och förmödrar - med finnougrier - ryssar - samer - valloner - smålänningar - upplänningar - indoeuropeeer och jag kommer via Romanov och Nikkon Ollie rakt ner i mongolernas krigarskola - hård och nådelös ritt - dag ut och dag in - go west Young man go west.

-Ja, du hamnar alltid i sadeln om du går djupt nog i din gen - du finner spår av Rh-negativa förfäder - du finner spår av dem som hade den enastående turen att överleva Meteoritnedslaget i den Laurentidska iskölden, som täckte östra Nordamerika - du överlevde en serie supervulkaners utbrott och du kom genom mångfaldiga genetiska “flaskhalsar” - innan du blev den du är idag - en osedvanligt frisk och kry sjuttioettåring med full virilitet och vitaliet - redo för konstnärslivet - det fria och ädla - det orädda och livsbejakande - det som inte låter sig köpas eller säljas - genom att detta nu en gång för alla står klart: konsten är allt - det är min kärlek - det är mitt liv - min dag - min medvetenhet - jag är fri att tänka i konstnärliga banor - jag är litterär och glad och lycklig och frisk - och det är inte måtta på euforin en dag när språkmaskinen släpps fri på grönbete - första vårdagen - ett nytt, pånyttfött, liv - konstnärsliv.

Det har födslotraumat lärt mig: morning in hell - evening in heaven.

Hälsningar Gustav Brusa :-)