Höstsalongen i Fårösund (kunokultur.se)
Jag deltar på Höstsalongen i Fårösund och ser fram mot att möta många av norra Gotlands konstnärer och tillika dess konstintresserade allmänhet.
Vernissage lördag 28 oktober - utställningen öppen till 4 november.
Jag har med fem målningar, tre med Fårömotiv, Släthällar, Jauvika och Digerhuvud, ett porträtt av form-och bildläraren i Fårösund, samt en allegorisk bild av Perseus och Medusa.
Detta är piren i Jauvika som fångar upp en mäktig dyning:
Jag ställde ut mina hällristningsverk bland enbuskarna på Lauters, jag hängde acrylmålningar på bodväggen och bastuytterväggen. Inne i huset hängde mina akvareller och stod staplade mot väggen på golvet - samma plank som täckte sex fårkättar år 1854 och gjorde skillnaden mellan djur och människa. I mitt hus lever jag mig in i forntiden, för att kunna förstå och läsa fornkonsten. Ju närmare jag är naturen och det vilda, fåglarna och insekterna, vänner och fiender, ju mer fårstår jag av fornkonsten, vad den har att säga - och jag vill inte kalla att jag kopierar hällristningskonstnärerna, när jag övertar deras symboler och kroppspråkliga hieroglyfer, och målar dem med acrylfärger, glödande som lava, i en rymd av guld och vatten - som när Zevs födde Perseus - och gjorde Danaä havande. Rymden är ljus kring de hällristningar jag återskapar på mina pannåer - existerande i närheten till intet och formlösheten - alltid stadd i rytmik, musigrafiska böljande fält av färg. Akrylmålningarnas ytor har 3D-illusionernas grafiska spel och guldsprayen skapar reflexer som lever i solljuset mellan enbuskarna och furorna, grillaltaret och den rämnande megalitskapelsen, som ett långsamt försvinnande skepp på Fårös kalkstenshäll, mitt hem och min ateljer.
Akvarellerna inomhus är omgivningarna avbildade i solljus, någon enstaka akvarell, från Norsta Aura, är mulna dagar, annars är himlarna oftast blå men ströpplade av cumulus och cirrus, himlen över Lauters, där mitt hus och min målarplats, ateljer, ligger har en stor himmel, och för marinmåleriet betyder den lika mycket som havet självt - Moder Hav, varur Släkegudinnan föds och föder allt växande och havet är födan för kustbon och hamnen en evig mottagerska av seglare från andra hav. Där i dessa hamnar målar jag motiven omkring mig, i skarpt motljus, i strålande sol, eller kvällssol, i storm och stilltje. Färgerna är sparsmakade. Less is more.
Vitheten är motivet - arket akvarellpapprets färg är vibrationistiskt centrum, färgernas frekvenser stadda i full fouriersk utblandning - och så formen, en arm, en fot och modellen stiger fram ur intet. Konturen i svag blyerts, i skuggningar, i kontrastverkan mot hud och hår, mikroskopiskt föreställande med samma dimensioner som mårdhåret i penseln - vinterpälsen av sibirisk mård, salig i åminnelse. Ett porträtt växer fram i samspel med det vita i akvarellpappret. En hand som är fri och på vandring över sin kropp. Den är motsatsen till Oliver Stones hand, och söker sig nyfiket över sin kropps nevrologiskt sensibla ytor och extrusioner, körtlar och slemhinnor, leendet, den hemlighetsfulla mungipan, Hur känns det att vara? Vi kan bläddra bland akvarellerna och få se Zorns kulla arbeta med sin fårfäll, ljuset kommer från båda håll, hon sitter naken i sitt pörte och arbetar med en grov nål, att foga samman fårskinnen och skapa fällen, som skall hålla henne varm om vintern när vinterkölden får stockvirket att knäppa som pistolskott och vattnet i tvättbaljan att frysa. Hennes nypor av stål arbetar och hennes enda klädesplagg är en röd hårscarf som hon knutit för att hålla bort håret från arbetsfältet. Men hon är helt avsexualiserad. Hennes gärning är kysk, som en ängels. Så bläddrar jag fram nästa akvarell, av min favoritmodell, när hon slänger och blåser en slängkyss mot oss. Hennes hand är ett under av avspändhet, just när hon blåsar iväg kyssen och trutar med sina läppar och ögonen glänser och strålar. Händerna är befriade, behöver inte nypa kring en nål, hålla stickor och virknålar, tvinna trådar och fibrer, de rör sig fritt i rymden kring sin kropp och understundom stannar den till för att leka och smeka, ömsom drar den vidare på stimulerande nevrologiska odysseer och möter hemliga regioner, som sällan genom konsthistorien fått det ljus de nu får. Kalypso, Scylla och Karybdis. Jag bläddrar vidare och där ligger Julius Kronbergs Jaktnymf, med kroppen utsträckt och ena handen spänd som hade hon en mardröm och den andra utsträckt vilande i en genomskinlig ljusblå blomma av sidentyg. Ett fång rosor vid sidan och två voyörer kastar lystna blickar i buskagen bakom. Julius Kronberg lärde Anders Zorn att måla och hans Jaktnymf har funnits i mitt liv lika länge som sexualiteten. Konst kommer av att kunna, sa Anders Zorn, och ansåg att oljemåleriet var den svåraste konstarten av alla. Händerna är konsten, skapar konsten och i dessa mina akvareller, där jag menar svårighetsgraden är jämförbar med oljemåleriet, är handen central, med det fabulösa spelet av fibonaccis förhållanden och kurvaturer, i varje fingerled, i varje del av handen sker stora mirakel när skapelseprocessen pågår och perfektionen i händerna av en sömmerska eller en internet model är bortom all matematik och fysik. Där är konstens verktyg, där är verktyget konst. När jag målar dessa modellers händer, har jag mina egna händer som modeller och när jag målar min Madonna da Vinci har jag zoomat in mot ansiktet och händerna är utanför bild.
Jag bläddrar vidare bland akvarellerna och där är Elon Musk, världens rikaste man - där är stranden med släken in mot Jauvika, där är den brytande vågen mot hamnpiren, där är Norsta Aura i vinterskrud - oändlig, sandig och full av vind.
Sommarpubliken var med mig och vädret var himmelskt och solrosen hade just slagit ut,
Det var en härlig konstuppleveles att få vara med på Konstnärsvandringen på Fårö, 2023.
www.farokonstrunda.se
Det är dags att exponera konst på Lauters igen. Jag har blivit med i en konstnärsgrupp och vi skall öppna våra ateljeer 28-29-30 juli på Fårö. Jag skall ge en liten förhandstitt här och spåna litet om konst i allmänhet.
Svenskarna i Amerika på 20-talet var kända för sin blygsamhet, utom Anders Zorn, som var känd som presidentmålare och fantastisk sällskapsmänniska. Det finns sålunda undantag som då bekräftar regeln. Oljemålare har varit stora marknadsförare genom konsthistorien, och före dem, skulptörer och resare av stelar. Att föra sin konst till marknaden - där den betraktas alltså - det torde vara en faktor i konstens villkor. I vissa tider korrumperas denna marknad och profitörer och epigoner vräker sig fram, i andra tider är det autenticiteten som sätter priset och i återigen andra tider är det den personliga konstnärsoevren med de unika penseldragen som gör det.
Sätter priset. Hur sätts priset? Tja, säger konsthandlarna, se på auktioner och annan nätaktivitet och kör hårt. Där har jag hållit mig undan, mina utställningar har varit till för att ge energi för vidare konstnärskap, en del av själva konstnärsprocessen - att lära.
Det som skall hända i sommar är att jag visar vad jag har av hällristningsmålningar och landskapsakvareller, och några porträtt, hemma på Lauters 1940, Fårö och hur natur och kultur är min levande ensamhet och glädje, när solen skiner, när tranorna ropar och örnen stiger i högtryckstermiken.
Det är en utställning i det fria, utanför ateljern och det är en utställning som också försöker att skildra bronsålderns frihet, ritualer, kroppspråk, symboler med acryler - huvudsakligen 120 x 90 cm - bronsåldern var en högtidsstund och klimatet var gott för allt levande. Stabila årtusenden. Hällristningarna är en saga som berättar om lokala seder och bruk, om djurhåll och riter, fertilitetsriter, riter inför solen och månen, riter om natten och om dagen. Skeppet är ett av de FennoSkandiska hällristningarnas mest vanliga tecken och vittnar om vid sjöfart från Alta, Trondheim, Viken/Bohuslän, Bornholm, Gotland, Fårö, Ladoga, och tillbaka igen. De långa baltiska kusterna, älvarna som rinner ut, skepp överallt. Likartade till form och utseende. Stockskepp och flottar. Skeppet lika gammalt som människan. Båten, fartyget. Sjönomadernas tecken. Man bodde på skeppet. Man hade med sig djuren på skeppet. Man stakade sig fram, man lät dragdjur dra skeppet uppför älvarna. Man seglade ställvis, med enkla segel och vävda dukar. Men man kände strömmarnas rytmer och tog sig ut på längre turer, varom endast den ideografiska konsten kan yttra sig - hällristningarnas språk.
Today I publish my painting, a copy of Anders Zorn, copying Julius Kronbergs “Skogsnymf”. The free woman, taking a rest. Flowers from a lover beside, dudes behind the bushes. She is dreaming, the left hand tense and the right relaxed.
I met her again, the Goddess of Släke, from Lauters, Fårö. The Goddess of fertile seawead. Also known as the Goddess of kelp.
It´s again my internet model acting as the Goddess. I have her around as a digital angel, painting her and her hands, all the time this winter, studying the anatomy of the lazy hand, the hand of freedom, moving at free will, all across the body.
I met the Goddess of Kelp the other day, and I painted her, born out of the sea.
In Fårömål; Släkegudinnan. Here is she:
Female morphology or form of the Goddess, can be studied today, on the internet. Ashley Evans is my favourite internet model, here I exhibit a few digital copies of the original aquarelle portraits of her.
Medusa, ögonblicket innan Persevs hugger.
Gorgonen Medusa beskrevs som ett monster i hellenistisk mytologi.
Persevs, Zeus son med Danäe, då han kom som ett guldregn över henne, fick i uppdrag att dräpa Medusa och ta hennes huvud som krigsbyte.
“Snakes for hair and a gaze that turned everyone to stone who saw it”.
Persevs hade skaffat en silversköld som kunde reflektera Medusas blick mot henne själv.
Det är i det ögonblicket jag målar Medusa, ögonblicket innan svärdet hugger hennes hals och händer.
Medusa var, enligt myten, en vacker ung kvinna, så tilldragande att Poseidon fick begär efter henne. När Medusa inte gav sig till honom, våldtog han henne i Pallas Atenas tempel.
För detta fördömde Pallas Atena henne och förvandlade henne till ett monster. Poseidon, förövaren av brottet, gick utan skuld, men Medusa förvandlades till en varelse med giftormar isället för hår och en blick som förstenade den som mötte den.
Medusa blev fredlös och Persevs, krigaren över alla krigare, snäppet värre än Akilles tog kontraktet och ringade in Gorgonerna, Medusa och hennes bägge odödliga systrar Stheno och Euralie, enögda och med en tand, som segraren skrev historien. De blottade Medusas hemligheter och Persevs gjorde sig redo och anföll Medusa och bländande henne med skölden och högg hennes huvud, som han behöll som krigsbyte och som ännu hade förmågan kvar att förstena sina offer med sin blick.
När Medusas syster Euralie fick veta vad som skett stämde hon, enligt poeten PIndaros, Alexanders älsklingspoet, upp en klagosång som hördes över hela världen. När Pallas Atena hörde den blev hon så berörd att hon bestämde sig för att återge detta rekviem och teckna ner det som en musikalisk komposition. För detta krävdes flöjten, som Pallas Atena uppfann för att kunna fullborda sorgesången över Medusas död.
Flöjten hördes sedan alltid där det bjöds upp till dans eller stämdes till möten.
Vid Medusas död föddes Pegasus den bevingade hästen och Chrysaor med det gyllene svärdet.
Patriarkala arketypiska föreställningar om dominans, lyftningen mot allsmäktighet.
Så högg krigaren Persevs, själve Zevs son, huvudet av Medusa, som mytskaparna sedan beskrev som det värsta monsterhuvud världen någonsin skådat.
Sanningen var den att Medusas huvud var symbolen för Gudinnans megalitiska civilisation, endast kvar som stenstoder efter patriarkernas slutgilltiga seger.
Medusa var dödlig, men hennes bägge systrar var odödliga och Pallas Atena hade skrivit ner rekviemet med ackompanjemang av flöjtmusik. Det var en djup chock för de Gamla Europeerna, när matriarkatet föll, och Kurgan red in, med sina svärd och pilbågar i högsta Skytiska höjd och Odin kastade det första spjutet. En chock som sänkte medellängden och medelåldern på alla Europeer och folk från MellanÖstern med krig på krig på krig, från 3500 f.kr till dags dato.
Om denna chock handlar myten om Medusa och det femininas farliga styrka, skönhet och självständighet.
Jag får syn på en Moai från Påskön, huggen ut ur det fossila revet på Fårö. Den står där med ett kroppspråk som uttrycker fredlighet och stabilitet. Armarna tätt mot sidan, händerna slutna mot naveln. Självkontroll och nonaggressivitet. Just som de T-formade megalitherna i Göbleki Tepe står. Armarna tätt mot kroppen, händerna mot naveln. De spiralformade kurvaturerna involverande bröstvårtorna är en sensuell signal, hela torson inklusive abdomen uttrycker välfärd och sinnlighet.
Moaien talar till mig; vi är Istidsfolket, som navigerade efter stjärnorna, vi byggde våra tempel som observatorier, vi alignade dem till Sol och Måne, till Deneb - vår Stella Polaris. Vi högg stora stenar och byggde vår tempel och hamnar. Vi byggde stort också med de stora träden, som växte under istidens rika tid - vi kände till och följde valarnas vandringar, vi följde mammuthjordarna och hjordarna av storfä, vi var samlare som jagade och jägare som samlade. Vi levde av havet , vid havet. Vi följde the kelp road. Vi följde floderna. Vi var nomader om vintern och fastboende om sommaren, eller tvärt om. VI hedrade våra förfäder, våra gudar och så här vill vi att framtiden skall se oss och minnas oss.
Vi existerade i tiotusentals solvändor och savannerna och tundrasavannerna var vida och rika och världshaven var vårt hem, vår vagga - kusterna gick längs de nuvarande kontinentalsocklarna, där vi byggde våra hamnar och vår civilisation. Jag håller armarna tätt mot sidan, jag vill visa stabilitet och nonaggressivitet.
Jag vill förklara att verkigheten var vår vän.
Det är en solig och varm oktober och jag målar portätt av min kära dotter.
Jag minns konstnären Tomas Månes ord när han såg Vanja som liten i Uppsala: hon har havsögon. Här har jag målat henne vid Skär på Fårö. Mor till två och mitt i karriären som industriell affärsutvecklare.
En stolt far och humbel konstnär ber att få uttrycka tackamhet för att ha fått fokusera på detta porträtt och med det gratulera till 40 årsdagen.
På Fårönatta visade jag akvareller och acryler på Lauters.
Välkomna till konstnärens hem och arbetsplats.
Akvareller skall ses live.
Men akvarellerna ger liv åt hemmet - alteljern.
Mitt konstnärliga universums centrum.
En stilla vårvinterdag vid Dämba träsk.
Vinterstorm vid Dämba.
Today I publish a Youtube video showing my paintings from Langska huset, VIsby, 2022. Music and poetry composed at the exhibition and just thereafter. Please have a look.
På Langska Huset, hängde jag Akvareller från Fårö. Havet, uddarna och vikarna. Fårö, som representant för Gudinnan, Modergudinnan i sin konkreta expressionism har jag avbildat efter arkeologiska förebilder, från gravar och tempel i det Gamla Europa. Ormgudinnan från Smiss, är avbildad liksom Ormgudinnan från Kato lerapetra, Kreta och Fågelgudinnan från Sesklo. Gudinnans moderna inkarnationer hade också sin plats på utställningen. Jag gick en runda med min Samsung Gallaxy och försökte fånga akavarellens glitter - mer eller mindre lyckat. Akvarellernas detaljskärpa bryter mot mikrooptikens begränsningar - men med internet är jag ändå glad att kunna dela med mig - med en ödmjuk pixel kram från konstnären. Jag vill också tacka Langska Huset - ett hus med inkluderande manér och härlig stämning av konst och hantverk. Med vidd och vidfamn tar man här konsten till sig. Jag passade på att komponera musik under min utställning och spelade som aldrig förr. Mötet med besökare och deras reaktioner på bilderna vävde jag in i melodislingorna, som i klassiskt tonala iterationer följde varandra utan övergångar mellan tonarterna och jag märkte att det var de bägge hjärnhalvorna som äntligen möttes - efter ett liv av försök att nå över till den andra sidan - jag märkte det när mina händer arbetade både helt oberoende av varandra och i total sync. Men på skilda medvetenhetsnivåer. Musiken, som kom från jazzhållet in i denna nya klassisistiska ström av teman och harmonier, som jag spelade till mina bilder av gudinnan och betraktarnas reaktioner i ord och kroppsspråk, jag är glad och tillfreds, jag känner hur jag fått mer än jag kunnat ge - jag lär mig och jag kommer vidare som konstnär, med musiken åtföljande bilden. Alltid musik med när bilder skapas eller betraktas. Jag skall lägga upp några sekvenser på Äspelundens podcasts nu under sommaren och ni får skruva upp volymen. Konsten dallrar över heta hedar. Havet är milt och vänt. Vi lever ett liv i skönheten på Lauters, Fårö. Nu är nuet och dagens små gärningar skall utföras. Soliga hälsningar från Konstnären.
Video from the exhibition at Langska Huset
Lady of Se.
Goddess of Horse
Konsten i Det Gamla Europa förhåller sig till några enkla regler, optiskt dramaturgiska, hur att skapa en effekt i åskådaren, i bland på beställning av Gudinnan, ibland frivilligt fantasigods. Konsten är orten där fantasin blir till gods, ting. Konstverk. Konstnärerna, de få som överlevt Yngre Dryaskatastrofen för 12 900 år sedan avbildade sina animala gudomligheter, gudinnans vara i djuren, hästhjordarna och djuren på savannen och i skogarna. I Niaux är grottmålningarna daterade till att vara gjorda just runt 12 900 år sedan.. Konsten från Istiden börjar nu avtäckas och upptäckas i breda penseldrag, arkeologerna är techtonska kollisioner och efter Göbleke Tepi är alla dammluckorna öppna in i Istidens civilisation.
Vad föregick dessa T-formade stenstoder, i ring, ristade med ekliptikans djurkrets, med idoler och fabeldjur, allvarliga, vördnadsbjudande? Vad var det som gick under med Yngre Dryas katastofen? En megalitisk civilisation , som huvudsakligen bebodde kusterna, som vi bebor kusterna med våra super cities, och spårlöst försvann, efter det att MWP 1 B höjt världshaven med dryga 100 meter. Men några överlevde, i grottor, i skyddade dalgångar, kom undan i sina arkar, båtar, och blev till Det Gamla Europas civilisation med konstnärlig kulmen för sextusen femhundra år sedan. Jag kan inte nog prisa Marija Gimbutas för hennes arkeologiska forskning och hennes förståelse för konstens stora betydelse i Gudinnans Civilisation.
Det är den jag vill ge associationer till med denna min utställning. Konstnärens roll i Det Gamla Europa var att bidra till flödet mellan människor och natur, att mytologisiera de etiska konflikterna med att jaga villebråd i de ekologiska näringskedjorna, att hedra det nedfällda bytet med en förandling på grottväggen. Konstnärerna var katalysatorer av goda cirklar - de stod alltid i Gudinnans tjänst -upprätthöll hennes tabu att aldrig rikta vapen mot en medmänniska, att endast använda vapen i den heliga jakten, den magiska jakten. Marija Gimbutas har synat gravar, tempel och bostadsrum och i tiotusentals år frodades och trivdes stora semi-urbana och urbana, nomadiska och sedentära folkgrupper, alla med sina konstnärliga uttryck och identiteter utan att använda vapen, avbilda vapen, lämna vapen i gravarna, andra än de heliga jaktvapnen.
De arkitektoniska efterlämningarna visar att de inte byggde försvarsanläggningar, de hade inga murar kring sin bebyggelse, istället är det tydligt att de byggde med, som första prioritet läget, öppna platser med fria utsikter, med landskapets egna villkor främst - ett med sin omgivning - och konstnärerna var delaktiga i varje stadium, på varje nivå, i vardagslivet, templen var workshops, där skapade man skulpturer av Gudinnan, där högg man sten och hanterade lera, där ristade man på stenhällar, man täljde och skar fram skulpturer av Gudinnan, man använde elfenben, mammuthbetar och bärnsten, man hade de finaste smyckena med sig i graven, de utsmyckningar som berättade om karaktären hos den utsmyckade, hjältedåd och olyckor, konsten, utsmyckningen, var ett med livet - förklarade - för de som ville ha svar, på varje dryckeshorn, på varje bägare, kittel, ho, målades Gudinnans tecken, där tecknades hennes vilja, viljan att skapa, viljan att konstruera, viljan att använda talja och rep, viljan att transportera megalither, bautastenar och stenar för de många Gutniska spetsellipserna som pryder vår vackra ö, med en just på Lautersheden, där jag målar mina bilder av Fårös Natur, som representation för Gudinnan. Naturen är henne, i sin skepnad längs Fårös stränder, i vikar och ut på uddarna.
I raukmassiven ser jag Gudinnan, och hennes bröder och systrar, jag ser djuren där, formerna från urtiden, de petrifierade urdjuren är här på Fårö 440 miljoner år gamla - fossilerna. Mitt måleri är helt hängivet dessa oerhörda tidsspann och med internet ser jag in i grottorna, jag är på hällarna i Coa dalen, där ristningarna är kontinuerliga från 30 tusen år sedan, Magdaleansk tid, hällmålningarna i Colombia, ristningarna i Nordamerika, Saudi Arabien, men framför allt gudinnorna från Det Gamla Europa, de står fram som moderna gestalter, de ägnade sig åt civiliserad politik och mänsklig samlevnad och höll fred, ordning och balans i tiotusentals år. De står fram ur de arkeologiska registren och de berättar med ett konstnärlig språk, ett världspråk, som bara man kommit på koden, öppnar sig, och fantasien släpps fri. Jag målar med en mikroskopisk precision, som jag lärt av Fårös natur, jag har helt enkelt anpassat mig till naturens egen detaljrikedom, genom att måla i en mikroskopisk skala, med gestalter som kan uppstå visuellt, som visioner, i molnstoder, på havsytans eviga föränderligehet, naturens rikedom. Med yttersta enkelhet och akvarellistiska minimalisering är det då och då möjligt att få fram fantasin i perfect time - som ett musikstycke framförs - men med penselföringens fibbonachidans - the hand eye coordination. Då vet jag vad Gudinnan sade, jag hör hennes sång, jag lyssnar på Lettice Rowbotham och Eivör Pålsdottir och vet vad hon vill och vad hon menar. Musiken och måleriet är i sync och vad jag kallar musigrafer är element när jag bygger mina landskapsmotiv, och kanske ännu mer när jag målar porträtten av Gudinnan, hennes moderna representanter, såväl som hennes gestaltningar som stiger fram ur de arkeologiska konstskatterna från paleolitisk och prepaleolitisk tid.
I den andan har jag målat och nu är inramningen färdig och urvalet i det närmaste gjort.
Välkomna på vernissage, där jag också skall framföra några låtar till komp av min elgitarr och ytterligare vittna om min kärlek till Gudinnan Fårö, och andra Gudinnor.
Här är Lettice Rowbotham i musikalisk trans:
Preparing for the exibition at Langska Huset, Visby, Gotland, Sweden.
Read MoreVintern på Fårö är full av nya erfarenheter. Här är man mitt i havet, här hör man i morgonväkten två Gripen lågt över Lauterhorn. Här är stormen hård och blåser in från norr och nordväst, naturen ligger så lågt den kan, furornas grenar knäcker där bristpunkter finns och naturens lagar råder - det som inte fungerar försvinner och det som fungerar är.
Det samma kan sägas gälla kulturen, men endast i det långa perspektivet - i det korta är det motsatsen - kulturlivet fungerar inte men är dominerande - vad är kulturliv?
Det borde vara bildning, sökandet efter kunskap, en girighet efter att förstå de stora perspektiven. Det borde vara tillexempel, att intressera sig för människans kulturella utvecklingstadium under den så kallade förhistorien, dvs istiden, genom magdaleniansk tid, grottkonstens tid med ideografiskt språk och lagar för att väga rättvist och riktigt i tvister - få livet för nära och kära, folk och fä, att fungera bra.
Alla mätta och friska, så långt vi mäktar.
Åt var och en efter behov och av var och en efter förmåga. Det är en tillvaro som Marija Gimbutas visar till med sin forskning och sina hypoteser om “Det Gamla Europa” - hon visar fram en värld där stammar levde fredliga samexistenser med en lång rad andra stammar av både nomader och fastboende, i sydöstra Europa och allteftersom även i nordvästra.. En lång rad konstfärdiga befolkningsgrupper, som lämnade efter sig vidunderlig keramik, under hela den så kallade stenåldern, både den yngre och äldre. De lämnade efter sig former och bilder, på denna keramik, men också annan konst, särskilt gudinneskulpturer, stora och små, med den typiska raden tecken, chevroner, dubbeltrianglar, trianglar, vulvor och spetsovaler. Marija Gimbutas finner dessa gudinneskulpturer och fuktomgivande kärl alltid med en klang av Modergudinnan, hon är ständigt närvarande under tiotals tusen år - på hällarna i naturen, på grottväggarna och bland de megalitiska konstruktioner som dessa gudinnors ideologier byggde, alla placerade där naturen är som mest inbjudande och öppen, helt utan tanke på försvar eller stelth. Man börjar nu se och förstå de istida monumenten, efter att ha studerat Göbleke Tepi, och man finner tecknen från modergudinnan , man finner fågelgudinnorna där och man kan nu vetenskapligt/arkeologiskt se en ny värld födas - istidscivilisationen - The Civilisation of the Goddess.. Spåren efter denna växer nu dramatiskt, när man vet vad man skall leta efter.
Man upptäcker samtidigt med det arkeologiska fyndet av Göbleke Tepi, att jorden träffades av en omfångsrik meterorström för 12900 år sedan (The Younger Dryas Impact Hypotesis) när Gobleke Tepi var aktivt som kultplats, och betydelsefullt astronomiskt observatorium.
Allt längs Atlanterkusten försvann, från Nordafrika till Arktis.
13 hundra år av köld och död följde efter nedslagen - och när civilisationen börjat återkomma, 11 600 år före nu, värmdes plötsligt Jorden upp 10 grader Celsius och alla världshaven svämmade över i Melt Water Pulse 1B - det som bildar grunden för alla civilisationer av idag, och deras myter - Floden, Syndafloden - arken som landade på Ararat - de överlevande var de som hade båtar och de byggde sina nya liv på högre liggande land, längs älvarna och kom genom den genetiska flaskhalsen och står fram som gudinneskapande konstnärer, som keramiker och formgivare, som arkitekter för magalithbyggen som gällde stenar som vägde 500 ton - i Baalbek - och stenar som gällde tio ton bland de gutniska gudinnedyrkarna, som rullade, drog och baxade, med stock och block och talja, hamprep och lindbarksrep för att ställa sina spetsovaler mellan sol och hav, mellan födelse och död - de Skandinaviska stensättningarna - spetsovalerna - är de sista spåren av Gudinnan och hennes kultplatser. Där hon födde och där hon tog emot de döda - först föder hon genom sin vulva, sin livgivande kraft, sedan tog hon emot de döda i sin öppning av megalither - sin spetsoval, avbilden av sitt reproduktiva organ - urorten för allt liv - mötet mellan liv och död - balansen mellan liv och död - naturens balans - naturens rytmer och Gudinnans var de samma - hennes tid var naturens tid - månen kom och gick, längs ekliptikan kom planeterna och Solen var himlarnas kung.
Det patriarkala hade sin självklara plats i världens skötsel, mannens muskler gjorde honom lämpad att ta del i konstruktionen och underhållet av nomadernas kultplatser, de byggde skepp och de handhade transporter, navigering och jakt.
Om allt detta berättar konstnärerna, på stenhällar, stenblock i tempel, stelar, geoglyfer, keramik, mosaiker, grottväggar och är samlad i den imponerande rad artefakter som Marija Gimbutas visar till och samlade under sitt liv, som arkeolog på UCLA, när hon skrev sina epokgörande böcker, som äntligen börjar väcka genklang utanför den klassiska feminismens kulturelitistiska domäner. Hennes religiösa/sociologiska teser samman med de nya geologiska genombrotten - visar till en sammanhängande fredskultur som varade genom hundra tusen år, endast oroad och störd av naturkatastrofer av mångahanda slag, men genomgående utan att använda krig som taktik eller strategi för sin överlevnad, exodus eller expansion.
Vapnen kommer plötsligt till Gamla Europa, där gravarna i hundra tusen år var offerplatser för skön konst, vackra bruksföremål, guld och rikedomar, blev de, när Kurgankrigarna kom, depåer för krigsvapen av många olika slag, där begravdes härskaren själv, med alla sina hästar och slavar. För att kunna strida vidare på andra sidan. Sönerna svingade vidare the Blade och Matriarkaten föll, det ena efter det andra, från 3600 f.kr och framåt. Sist Irland, Kreta, Cicilien, Malta och allra sist Gotland. Något som med stor sannolikhet skedde 535 e.kr - Vendeltidens begynnelse.
Skilljelinjen mellan den matrilinjära och den patrilinjära världen går mellan Bildstenarnas ideografi, med sjöfåglar, helig geometri med spiraler och intrikata vävar av former, harmoni och balans och Runstenarnas karga fonetiska skift och bilder av spjutet, svärdet, hästen. och Odin.
Det var en skiljelinje, som ett dråpslag eller svärdshugg, mot det lugna fredliga liv som rådde på Gotland - skyddat av sin vallgrav, Östersjön.
När Östersjön låg frusen året om i flera fimbulår efter naturkatastroferna 535 e.kr kunde ryttarfolk komma över isen och våldta kvinnorna och döda alla män - indoeuropeernas Odin hade ridit in. Man dyrkade kriget. Dog man ärofullt i strid kom man till Valhall, där blodsfesten, våldtäckterna och frosseriet forsatte, i all evighet
Patriarkatets falliska kult hade redan i södra Europa, gått från att förgöra modergudinnans värld, till att dyrka Dionysos och hans olika karaktärer och relativt snart Apollo, under patriarkatets högtidsstund och den Aristoteliska kulmen och Alexanders välde.
Mer om detta i nästa bloggpost.
Då blir det också bilder av Gudinnan. Jag målar dessa bilder nu. Gudinnan från Marija Gimbutas forskning, och min inspiration är kosmisk.
Tack för idag.
/Tomas
https://open.spotify.com/show/3P0fgicUkMpIDFhaK9gm4R?si=0c9f8e74e96d4dc9
Jag publicerade häromdagen hela läsningen av Ivar Kreugers Brända Dagböcker på Spotify och det känns som en osedvanligt stor fröjd att inte behöva bocka och be hos en redaktör på ett bokförlag. Även om jag inte, som författare och konstnär, är bra på att sälja mina intellektuella properties, kan jag med Spotifys hjälp komma rakt ut till vem som helst - gratis. Men att ändå behålla the IP.
Istället för att söka patent, som jag gjort för Lipit, har jag berättat historien om Ivar Kreuger och hans verk, som jag skrivit den i bokmanuskriptet som man gå till här invid. Därigenom torde jag kunna skydda de dramaturgiska eventen i historien och framförallt försöka få någon regissör och producent att vilja, våga se Kreuger, the Movie. Mina förhoppningar är att kunna gradvis förtydliga synopsis för eventuella intressenter. Där jag står för forskning och imagination och någon för fullbordande av manus och plan för cast etc.
Mitt erbjudande är detta; basmaterial och förslag till synopsis enligt den info som läsningen ger om detaljer i Ivar Kreugers liv, från födelse till död - en Linneansk uppväxt i Kalmarsund, en Siddharta som lämnade sin faders palats och for ut i världen. Mötte jazzen i New Orleans 1901. En ny musik, en revolution som skakade om hela den Amerikanska kulturen. Han konstruerade skyskrapegrunder, fundament för de största byggnaderana i världen och drevs av kärlek, jazz, entusiasm, livshunger.
Pang, när han stigit till rikedom gick hans förlovade från Drammen och dog ifrån honom i en lunginflammation. Det var för henne han samlat en förmögenhet på kort tid med lön och spekulation och befann sig i Johannesburg när beskedet kom.
Den rikedom Ivar Kreuger samlat fanns det plötsligen inget större bruk för - annat än att investera. Något Ivar var formidabel på och gjorde, efter sitt sorgearbete under en resa till Indien och så vidare när han fundamentarade stora betongbyggen och steg fram med Kreuger & Toll.
Efter första världskriget förstod Ivar att Svenska kronan stod fel mot dollaren och köpte $ 10 miljoner - mycket riktigt det kom en valutakorrigering och värdet fördubblades i ett slag. Så kom investering slag i slag genom hela 1920-talet, till dess att han finansierade en lång rad nationalstater.
Jag försöker att vara Ivar Kreuger, och jag skriver och läser givetvis i jag-form. Det krävs mycket från en lägre medelklasstandläkare att leva sig in i överklassens högsta liga - LIVA, men jag har haft hjälp av släktens genealogiska huvudman, som avled 1998, vars klinik jag övertog och fick en inblick i släktens alla intriger och motsättningar. Carl Gustav Kreuger hette han, min saligen avsomnade kollega. Jag har också haft hjälp av mina vänninor och kollegor i Stockholm att försöka förstå Stockholmsaristokratin och dess konnotationer för mitt författande om Ivar Kreuger och hans upplevelser och inlevelser - det underbart vackra Stockholm - krona bland Hufudstäder, där han steg fram som en renässansmecén och byggare med vännen Paul Toll vid sin sida. Där han byggde sina privata fastigheter, Humlegården, Lärkstaden, Lilla Skuggan, Ugglebo, Ängsholmen, Bullaren och Kanholmsfjärden, den undersköna skärgården, arkepelagernas arkepelag.
Det känns fantastiskt att kunna säga, sök på Ivar Kreugers Brända Dagböcker på Spotify och sitt ner och lyssna, ge det tid, vänj dig vid gitarren den är en jazzens trolltrumma, försök att inte låta den störa, men att vara en emotionell relief till högläsningen.
Det är en bauta, en milestone, för mig som konstnär, som med detta blir rest.
Tomas Brusell
Känner mig fri och professionell som artist och turnerar vidare. Improviserar och litar på turen. Får möjligheter att ställa ut på Lauters Café, Mat och Deli. Fårös framtida barlivscentrum, när de har öppet sista dagen för säsongen - Fårönatta. Natur och kulturdagen på Fårö, när man går man ur huse och besöker konstnärer och konsthantverkare och unnar sig en godbit på öns alltfler restaurationer. Från Sylvis Döttrar och Gåsemora till Lauters Café.
Södra änden - the south end.
Magnificent candelier
Ljuset som faller in i barlokalen är hänryckande. Inredning likaså. En gammal järnstege blir takbelysning med en räcka glasburkar som ljushållare hängande från stegens pinnar. Kompositioner av tvinnat gräs hänger som minnen av sommarängar på stenväggarna. Halmbalar utgör sittplatser vid långbordet och andas känsla för det enkla, det naturliga och harmoniska.
Norra änden - the north end.
Mina hällristningsmotiv, Oxhjulet (till vänster) och Solhjulet hänger på vardera sidan om Narcissus ytor. Och gästerna njuter Fårönatta och dess håvor.
Mot väster och Fårösund - to the west.
Barporten mot havet är fulländad visualitet. Utsikt över inloppet till Fårösund. Ett motiv jag målat i fyrtio år. Tala om att känna sig hemma i denna bar - så avhållsman jag blivit. Livet är är ett mirakel.
Släthällar
Mina brytande vågors ram och kaffepetter av samma grundäme. Bilden har konkurrens av husgeråden och vardag och konst möts i de kontextuella spångens universum.
Nisse Nilssons sjöbod omgiven av Fårös hav och hed. Pictures from Fårö.
Raukarna vid Bjerget, Jauvikas fiskeläge, Kyrkviken och Lautersheden hänger i Caféhörnet - nära sitt ursprung - naturen som omgärdar Lauters Café, Mat & Deli.
Landscapes from Fårö.
Höstens färger över Lauters hedar, som jag upplevde och målade hösten 2020, färgskalan tenderar mot brunt, gulockra och kaput mortum. Naturen går i vila, förbereder sig för vintern - går i frö.
Jag tog gitarren och spelade några av mina sånger till kvinnan, till Forskarlen och upptäckte att min självterapi för botandet av scenskräcken har gjort framsteg och när damerna började snacka i hörnet, med Nisse Nilssons sjöbod - gick jag ner i volym, slog an strängarna mjukare och istället för att överrösta dem lät jag dem överrösta mig, de märkte det själva, och tystnade. Jag kände på gatusångarnas predicament och var herre över stunden i caféet. Kunde lugnt och innerligt gå in i min sång och stå stark där. Senare på kvällen var jag med på personalens farvälparty, en halv tunna fylld med ved brann i centrum och vännerna, den inre kretsen var samlad mitt i Fårönatta. Jag sjöng för dem ur mitt hjärta - “I loved her so…” - sången till kvinnan - sången till Vaningi, Nertus och Freja, till Isis och Tabiti Vesta. The queen of Tengri - the Blue Sky.
Efter en underbar vernissage i Bullaren, med nära och kära, Stinas godsaker, med olika svampsmaker, vin och bubbelvatten, med gästerna samlade i ladan, med konstnärstrubaduren framförande Strindbergs Forskarlens sång, sitter jag mitt i Baltiska Havet och reflekterar och publicerar här en video som jag spelade in före utställningen och som jag gärna delar.
Jag vill annonsera att jag skall ha Vernissage i mitt bukoliska galleri å Äspelunden 14, 45751 Bullaren, Tanums kommun.
Bilderna är huvudsakligen inspirerade av traktens hällristningskonst, som jag studerat och kommit närmare och närmare genom att avbilda den, i olika målartekniker och med fotografiska tekniker - särskilt i släpljus. Jag har tolkat och försökt förstå hällristningarna, symboliskt och språkligt rationellt, jag har följt forskningen om hällristningskonsten/språket och varit en medlem i Scandinavian Soceity for Prehistoric Art sedan 1979 och nu vill jag visa vad jag konstnärligt har kommit fram till med acrylmålerier/spray can på pannåer, som jag hängt i en gammal bohuslada från 1932 och belyser alternerande mellan high tech zoom LED-spolights och en flammande låga från en oljelampa på ladans golv (där också en smart-TV står och går med en loop ur min digitaliserade produktion).
Jag hälsar alla intresserade av mänsklig kommunikation, via konsten, välkomna att titta in i min lada och dela min bronsåldersvision - min guldåldersvision - i en fattigtorpares lilla lada, som den ursprungligen såg ut, men med istida sand på golvet, och rullsten från de istida åsarna längs Bullaren, längs väggarna.
Jag tänker berätta, vid pass 15.00, medan lågan flammar, och allt annat ljus är släckt, vad jag ser i bilderna, som jag sett dem på Skandinaviens hällar och främst de här i Tanum, och hur jag känner och tänker när jag försöker att översätta bronsålderns ideografiska tecken och bildberättelser - där en bild säger mer än tusen ord .och bilden av ett skepp har många semantiska nivåer.
Välkomna
Tomas Brusell