Känner mig fri och professionell som artist och turnerar vidare. Improviserar och litar på turen. Får möjligheter att ställa ut på Lauters Café, Mat och Deli. Fårös framtida barlivscentrum, när de har öppet sista dagen för säsongen - Fårönatta. Natur och kulturdagen på Fårö, när man går man ur huse och besöker konstnärer och konsthantverkare och unnar sig en godbit på öns alltfler restaurationer. Från Sylvis Döttrar och Gåsemora till Lauters Café.
Södra änden - the south end.
Magnificent candelier
Ljuset som faller in i barlokalen är hänryckande. Inredning likaså. En gammal järnstege blir takbelysning med en räcka glasburkar som ljushållare hängande från stegens pinnar. Kompositioner av tvinnat gräs hänger som minnen av sommarängar på stenväggarna. Halmbalar utgör sittplatser vid långbordet och andas känsla för det enkla, det naturliga och harmoniska.
Norra änden - the north end.
Mina hällristningsmotiv, Oxhjulet (till vänster) och Solhjulet hänger på vardera sidan om Narcissus ytor. Och gästerna njuter Fårönatta och dess håvor.
Mot väster och Fårösund - to the west.
Barporten mot havet är fulländad visualitet. Utsikt över inloppet till Fårösund. Ett motiv jag målat i fyrtio år. Tala om att känna sig hemma i denna bar - så avhållsman jag blivit. Livet är är ett mirakel.
Släthällar
Mina brytande vågors ram och kaffepetter av samma grundäme. Bilden har konkurrens av husgeråden och vardag och konst möts i de kontextuella spångens universum.
Nisse Nilssons sjöbod omgiven av Fårös hav och hed. Pictures from Fårö.
Raukarna vid Bjerget, Jauvikas fiskeläge, Kyrkviken och Lautersheden hänger i Caféhörnet - nära sitt ursprung - naturen som omgärdar Lauters Café, Mat & Deli.
Landscapes from Fårö.
Höstens färger över Lauters hedar, som jag upplevde och målade hösten 2020, färgskalan tenderar mot brunt, gulockra och kaput mortum. Naturen går i vila, förbereder sig för vintern - går i frö.
Jag tog gitarren och spelade några av mina sånger till kvinnan, till Forskarlen och upptäckte att min självterapi för botandet av scenskräcken har gjort framsteg och när damerna började snacka i hörnet, med Nisse Nilssons sjöbod - gick jag ner i volym, slog an strängarna mjukare och istället för att överrösta dem lät jag dem överrösta mig, de märkte det själva, och tystnade. Jag kände på gatusångarnas predicament och var herre över stunden i caféet. Kunde lugnt och innerligt gå in i min sång och stå stark där. Senare på kvällen var jag med på personalens farvälparty, en halv tunna fylld med ved brann i centrum och vännerna, den inre kretsen var samlad mitt i Fårönatta. Jag sjöng för dem ur mitt hjärta - “I loved her so…” - sången till kvinnan - sången till Vaningi, Nertus och Freja, till Isis och Tabiti Vesta. The queen of Tengri - the Blue Sky.